Där är ditt liv.

Känslan. känslan av att inte få luft. Jag ser ytan hela tiden. jag vet att den finns där och jag älskar den. Jag vet hur man simmar. Jag vet att jag vill upp till ytan. Men jag ligger fast som i ett vakuum. Mina ben vägrar röra sig, mina armar känns tunga och flyter stilla längs med min kropp. Om ändå tankfrakten kunde få mig att simma upp. Ta andetaget. Det där andetaget av frihet som jag längtat efter sen aug.2010.. Kommer jag någonsin få känna det? Eller får jag nöja mig med att älska livet på avstånd resten av min tid? Kommer jag ligga precis under ytan hela tiden?

De säger att varje upplevelse påverkar varje val. Att varenda liten sak som
hänt en människa följer med i nuet. Handlar det om traumatiska upplevelser så tar det förflutna nästan allt utrymme i nuet..

Om 4h ska jag orka köra spinning... Kan jag inte få sova lite iaf? kom igen nu