Sanningen om sanningen.









Jag är glad att ni inte vet. men samtidigt inte.
Allt skulle bli så mycket enklare om ni visste.
Ni skulle förstå mitt agerande. Mina val. Min uppsyn. Mina åsikter.
Men det är ändå enklast om ni inte vet.
Det gömmer sig djupt därinne samtidigt som det trycker på innanför min hud och vill komma ut.
Ut till verkligheten.
Sanningen om sanningen. Att det gör ont.
Varje dag.


Det känns som att ju längre tiden går blir det jobbigare att leva med det.
Mest för att det känns som att ju längre tiden går ju mer glömmer ni bort det.
Och jag får inte tillåtelse att må såhär. Påverkas såhär.
Som om händelsen sakta raderas ut, kanterna suddas ut och det blir till en diffus dimma. En händelse för länge sen. Något man fått berättat för sig på fyllan..En dimma. Ett suddigt minne ingen talar högt om. En tidningsartikel på sensommaren.. En idiot som kom undan.. En tjej som överlevde.. En tjej som borde vara glad för "det gick ju så bra trots allt".. Som om det är något man borstar av sig när man ramlat i sandlådan som liten..
Sen händer det igen. Ett överfall till. Knappt 2år efter det första. Oddsen? Noll. En kränkande och vidrig handling. En idiot. En idiot som tog sig friheten. En tjej som blev utsatt igen. "Du kom ju undan, du lyckades ju slå ner honom, va glad för det" säger de. Ja. Men hur stolt och glad jag än är över mig själv att jag lyckades med det, så förföljer det mig hela tiden. Rädslan. Obehaget. Mörkret. Orättvisan. men framförallt kampen.




Kampen. Inuti. Varje dag. Den jag aldrig pratar om. För känslorna där inne kan jag aldrig forma till ord.
Jag kan inte för något i världen någonsin förstå hur jag ska beskriva den. Kampen.
Så jag låter bli.
Och fortsätter ljuga om sanningen.
För jag vill inte att ni ska få ont.


Jag jagar inte längre efter om någon vill lämna mitt liv. Jag håller istället snällt upp dörren åt dig om du väljer att göra det..








Hämtar lillkusin på studentnatten. Har sällskap av solen som börjar kika fram. Ibland är nätterna ganska mysiga som vaken..






Oh du vackra värld





Det är nog den äldsta historien i världen. ena dagen är du 17 och drömde och planerade för framtiden.. och sen utan att du märker det är den här. Framtiden. Framtiden var igår.. Men fortfarande idag. Och förhoppningsvis även imorgon..









grodan Henry och jag har gosat idag





långsam natt inatt....







....


Hoppetossor ute på landet


Mexikansk afton igår.. Inga konstigheter..


Känslan av att påminnas om det varje dag ...





När bilen går sönder mitt ute i ingenstans får man underhålla sig bäst man vill...


Landet

Är ute på landet med mina fina tjejer. Andas frisk luft, fiskar, grillar, spelar spel, dricker vin, promenerar, sover eftermiddagslur, kramas, skrattar och njuter av att bara vara ledig. Kvalitetstid
när den är som bäst


04.16.. Fåglarna kvittrar och håller mig sällskap om natten




Sömnlösheten


Känslan av att komma hem till sitt barndomshem. Lukten. Minnena. Tryggheten. Känslan av att barfota kunna gå ut på gräsmattan och plocka syrener och sätta i en vas i mitt rum. Känslan..


Lämnar Lund för sommarlov i Norrköping..


Im lost in the haze of anxiety..





RSS 2.0