ensam men omringad.



När jag är ute bland folk känner jag mig helt ensam.
Det känns som att jag sitter i en liten bubbla och ingen kan ta sig in.
Jag försöker ta mig ut hela tiden.
Jag skriker högt men ingen hör mig.
Jag skriker högt men bara i mitt huvud.
Jag kommer på efteråt att jag inte vill att någon ska höra mitt skrik.
Jag vill inte att ngn ska se min smärta eller höra den.
Men jag vill komma ur den här bubblan som håller mig tillbaka.
Jag känner inte igen mig själv.
Men jag känner mig handfallen.
Jag har aldrig haft denna känsla förut.
Jag har alltid kämpat.
Var är jag nu?
Påväg upp..?
Vet inte..
Jag är alldeles för långt ner för att avgöra..

Kommentarer
Postat av: becca

du är inte ensam!! Lite långt bort bara! :) Kom och tänka på några roliga saker! Skrattade som bara den, ensam, i mitt huvud!minns du när jag fick en kallsup på spinningpasset av mitt egna svett!? haha!

eller

när vi matade ankorna och "damen" kom grävde i fickan efter ett kex som hon givmilt gav och sen knallade vidare!!!hahah!!

Puss på dej sötnos!

2010-09-30 @ 06:59:29
URL: http://blogg.mama.nu/delikatess

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0