Personligt meddelande



till den ganska stressade blonda mannen som idag på E6:an valde att köra om mig på insidan.
Jag körde genom en rondell, efter rondellen var det 50, sen 70 och till sist 90. Eftersom jag körde en skåpbil har jag inte världens snabbaste hästar under motorhuven. Så det tog mig nog 6 extra sekunder att komma upp i 90km/h än vad det gjorde för dig i din svarta BMW. Men du kunde uppenbarligen inte vänta. Du tryckte plattan i mattan och vrålade om mig på insidan. Till historien tillhör att du körde så nära min bil att jag var tvungen att väja åt sidan för att du inte skulle krocka in i min sida.
Det är inte okej att göra så. Det är ännu mindre okej att göra så när min bästa vän sitter i passagerarsätet.
Louise. Min klippa. Hon som vet allt, men ändå stannar kvar. Hon som håller mig uppe när jag vill vara där nere. Hon som sjunger bäst på skånska. Hon som strålar energi. Hon som skrattar åt mig och med mig. Hon som skäller på mig. Hon som kramas med mig. Hon som hjälper mig. Hon som älskar mig.
Du riskerade hennes liv idag. Hade det bara varit jag i bilen hade jag kanske svurit högt i bilen och försökt köra ikapp. Men nu satt hon där. Mer värdefull än alla diamanter och pengar i världen.
Jag förstod på ditt agerande att du inte hade så mycket tid över, men jag skulle uppskatta om du lät dina medmänniskor själva bestämma om vi vill ha mer tid. För du hade kunnat ta den från oss idag. Tiden. Livet.
Men jag hoppas du hann allt du skulle göra idag. Att de där 2sekunderna du "tjänade" på vansinnesomkörningen spelade roll.
Jag hoppas du inte kom försent till vad du nu var så stressad över.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0